När jag satt där på soffan så tittade han inte på mig, han fortsatte stirra på TVn. Tillslut satte han sig upp och gick sedan mot köket. Jag bara satt där och tänkte på när han skulle börja skrika.
Jag kollade på klockan som visade 20.35. Han satte sig bredvid mig och gav mig ett glas med Hallonsoda, dock utan kolsyra. Jag tog en klunk men eftersom jag inte gillar läsk utan kolsyra så la jag glaset ifrån mig med en äcklad min.

- Jag glömde att du inte gillar läsk utan kolsyra. Förlåt.
- Det är okej, jag dricker upp den ändå.

Tog upp glaset och tvingade ännu en klunk nedför halsen.

- Så.. Du ville prata? sa jag tyst och kollade sedan på honom. Hans ögon var jätte röda och då förstod jag att han hade tagit något.
- Jag vill fråga varför du gick härifrån. Varför du lämnade mig ensam? Jag är helt ensam nu, ingen att prata med.
- Du pratade ändå inte med mig. Jag tröttnade på ditt skrik som jag hörde varje dag.
- Mitt skrik?! frågade han och höjde rösten och ställde sig sedan upp och kollade på mig med ett argt ansiktsuttryck.
- Ja pappa, ditt skrik. Nu är du på väg att gå dit igen. Ditt skrik kommer när som helst.
- Vad fan är det du säger, unge? Vem tror du att du är?!
- Jag kom hit för att du ville prata, inte för att jag ska höra dig skri...

Där kom den. Smällen som fick mig att flyga nerfrån soffan mot golvet. Jag kollade på golvet och såg blodprickar precis nedanför mig. Tog handen mot läppen och sedan mot näsan, jag blödde från båda ställena.
Jag ställde mig upp utan att säga något. Gick mot dörren när jag plötsligt kände pappas hand på min axel.

- Vart fan ska du ungjävel? skrek han
- Jag ska gå, långt ifrån dig ditt jävla psykfall. skrek jag tillbaka, slog bort hans hand och sprang mot dörren.

Innan han hann ta tag i mig igen så var jag ute. Regnet öste ner och jag sprang en bit ifrån pappas hus.

"Jag ska aldrig tillbaka dit. Aldrig igen. Inte ens om han ber mig på hans knän."