När jag satt där på soffan så tittade han inte på mig, han fortsatte stirra på TVn. Tillslut satte han sig upp och gick sedan mot köket. Jag bara satt där och tänkte på när han skulle börja skrika.
Jag kollade på klockan som visade 20.35. Han satte sig bredvid mig och gav mig ett glas med Hallonsoda, dock utan kolsyra. Jag tog en klunk men eftersom jag inte gillar läsk utan kolsyra så la jag glaset ifrån mig med en äcklad min.

- Jag glömde att du inte gillar läsk utan kolsyra. Förlåt.
- Det är okej, jag dricker upp den ändå.

Tog upp glaset och tvingade ännu en klunk nedför halsen.

- Så.. Du ville prata? sa jag tyst och kollade sedan på honom. Hans ögon var jätte röda och då förstod jag att han hade tagit något.
- Jag vill fråga varför du gick härifrån. Varför du lämnade mig ensam? Jag är helt ensam nu, ingen att prata med.
- Du pratade ändå inte med mig. Jag tröttnade på ditt skrik som jag hörde varje dag.
- Mitt skrik?! frågade han och höjde rösten och ställde sig sedan upp och kollade på mig med ett argt ansiktsuttryck.
- Ja pappa, ditt skrik. Nu är du på väg att gå dit igen. Ditt skrik kommer när som helst.
- Vad fan är det du säger, unge? Vem tror du att du är?!
- Jag kom hit för att du ville prata, inte för att jag ska höra dig skri...

Där kom den. Smällen som fick mig att flyga nerfrån soffan mot golvet. Jag kollade på golvet och såg blodprickar precis nedanför mig. Tog handen mot läppen och sedan mot näsan, jag blödde från båda ställena.
Jag ställde mig upp utan att säga något. Gick mot dörren när jag plötsligt kände pappas hand på min axel.

- Vart fan ska du ungjävel? skrek han
- Jag ska gå, långt ifrån dig ditt jävla psykfall. skrek jag tillbaka, slog bort hans hand och sprang mot dörren.

Innan han hann ta tag i mig igen så var jag ute. Regnet öste ner och jag sprang en bit ifrån pappas hus.

"Jag ska aldrig tillbaka dit. Aldrig igen. Inte ens om han ber mig på hans knän."

Åren gick och jag fortsatte stå ut med pappas tjaj, skrik och droger. Tillslut blev det för mycket och jag tog mina kläder och allt jag hade där och gick. Lik en pack-åsna gick jag mot det jag såg som frihet - Mammas hus. När jag var framme så grät jag. Mamma frågade vad som hade hänt, men jag fick inte ut någonting. Där satt jag och grät i mammas famn och kände hur hennes tårar rann ner på mig. Utan att säga något, sa vi mycket med bara tårar.

 

Nu när jag bara bodde med mamma så mådde jag bättre. Dock kunde jag inte släppa tanken om hur pappa mådde. Jag hade inte hört någonting alls av honom och det hade ändå gått ett par veckor. Tillslut fick jag ett sms: kom hem, jag vill prata.
Jag blev kall i hela kroppen. Prata eller skrika? Jag sa ingenting till mamma utan gick bara ut. Det var kallt ute, men jag brydde mig inte. Jag behövde få se pappa bara en stund, även om han skulle skrika.

 

När jag var utanför dörren så blev jag tveksam om jag skulle gå in eller vända om. Jag tog tag i handtaget, drog ner det försiktigt och öppnade dörren. 

 

- Hallå?
- Det är jag... svarade jag och gick in. 

 

Magen krampade, jag började kallsvettas. Visste inte vad jag skulle göra, utan satte mig på soffan och tittade ner mot golvet...

Idag skulle jag börja i en ny skola, men som tur är så kände jag en tjej sedan innan. Min barndomsvän vid namn Julia. Vi åkte till skolan tillsammans eftersom vi bodde ca 2min ifrån varandra. Jag var lite nervös eftersom jag inte skulle känna någon annan i klassen men ändå såg jag fram emot det.

Första skoldagen gick bra och tack vare att jag kände Julia så kom jag in i klassen på ett annat sätt. Det gick mycket bättre än jag trodde. På vägen hem så tänkte jag på hur det skulle vara när jag kom hem. Till pappa. När jag väl var hemma så var inte pappa där. Jag pustade ut och tog av mig ytterkläderna. Det började bli kyligt. Augusti och höst, snart var vintern här. Och sedan min födelsedag. Jag längtade, men ändå inte.

Jag lade mig i sängen och spelade på min mobil, satte på musik och sjöng lite. Lade mitt gosedjur, som jag fått av min bortgångna Farmor när jag var liten, under armen. Jag njöt av stunderna då jag var hemma själv. Inget skrik, ingen pappa som pratade för sig själv, ingen som klagade och trackade ner mig. Underbart!

Så fort jag tänkte tanken så kom pappa hem. Han skrek efter mig och jag gick dit, tyst som en mus och med hund-gosedjuret under armen.

- Ja?
- Vart fan har du varit? frågade han
- Jag var i skolan, det var min första skoldag. Det gick faktiskt....
- Jag bryr mig inte om hur det gick, gå in på ditt rum. avbröt han mig

Jag lade mig i sängen igen. Tårarna började dyka upp, men jag kämpade för att hålla dem tillbaka. Brydde han sig verkligen inte? Eller var det demonen inom honom som pratade? Demonen.. Det var så jag kallade drogerna. Demon.